Fel hållplats

Det som händer när en människa går av vid fel hållplats och möter en fågel.

Jag kliver av bussen. Var fan är jag. Vägen sträcker sig ut åt båda hållen och försvinner bakom en klippa i båda ändarna. På vänster sida växer tallar på en kulle, och åt andra hållet sluttar det nedåt mot en myr full av låga granar. Mer hinner jag inte uppfatta innan ljudet av hjul mot asfalt får mig att vända om och se bussen försvinna bort runt kröken. Snart skymtar inget annat bakom träden än den grå, molniga himmel som vägrar ge ifrån sig någon snö trots att det är december och nästan minusgrader.
På skylten ovanför mig står ett okänt ortsnamn skrivet. Efter att ha läst igenom turlistan tre gånger inser jag att jag har gått av vid fel station och att det är fyra stationer mellan mig och den jag ska byta buss vid. Det går en buss därifrån om lite drygt två timmar, står det, och det är den sista för kvällen. Jag sliter fram mobilen. Enligt kart-appen går vägen genom en by nordväst härifrån, innan den svänger tillbaka österut och passerar den hållplats jag ska till för att sedan gå vidare åt nordost. Jag försöker scrolla bort mot byn, men kartan vägrar ladda. Samtidigt får jag ett SMS. Min datamängd är s**t för den här månaden. Jag biter ihop och är påväg att slänga telefonen i marken när jag hör ett svagt plaskande bakom mig.
Först ser jag inte något alls. Förutom myr och granar, förstås. Sedan ser jag hur något rör sig i mossan. Ett litet, fjäderbeklätt huvud med tillhörande svarta, pärlliknande ögon som stirrar på mig. En brun liten fågel kommer gåendes genom våtmarken, och när den kliver ut på vägen ser jag att den har små stövlar på sig.
“Tja” säger fågeln. “Behöver du hjälp genom skogen? Du är inte den första som gått av för tidigt, du hinner till nästa buss om du genar härigenom”. Jag stirrar på honom. En rörsångare.
“Det är lugnt, jag gör det gratis” fortsätter han. “Jag har ändå inget annat att göra”.
“Okej” svarar jag. Fågeln vänder sig och pekar med näbben ut över myren.
“Jag väger inte så mycket, så för mig är det inget problem, men du kommer sjunka ner om du går fel här, så följ efter mig” förklarar han. Jag ser ut över myren.
“Jag kan bära dig, om det funkar?” säger jag. “Så kan du bara peka, det kanske är lättare”. Fågeln tittar ned en sekund och ser fundersam ut.
“Schysst” svarar han sedan. “Det blir bra”. Med båda händerna lyfter jag honom försiktigt och sätter honom på axeln.
“Ser du den kortare granen till höger? Gå mot den, och kliv bara på de bredaste tuvorna” säger han. “Jag säger till hur du ska gå därifrån sedan”. Jag nickar, och tillsammans ger vi oss ut över myren.

Efter att ha korsat den ännu frostbitna våtmarken, klivit på fruset tranbärsris och över låga granar, sätter jag slutligen foten på en stenhäll. Framför mig breder skogen ut sig under höga tallar.
“Fenomenalt” konstaterar min vägvisare. “Härifrån blir det lättare. Följ bara stranden en bit åt höger, jag säger till när vi ska svänga av”. Vi går längs myren i ett par minuter och vänder sedan av inåt skogen, där marken börjar slutta allt brantare uppåt.
“Det är en brant klippa härinne, men här framme bör vi kunna klättra över den”. Mycket riktigt, inom kort står vi framför en stenig brant, klädd med slingriga rötter, gröna lavar och stensöta som växer i sprickorna.
“Kväääk” låter det vid mina fötter. Fram under en sten kravlar en tjock groda, med rutig halsduk och en sliten blå keps med orden “Brännås Bike Fest ’96” på.
“Tjaba! Hur är läget, kompis?” frågar grodan. Min fågelvän vänder sig om och viskar i mitt öra.
“Jag känner igen den här killen, ignorera honom bara”. Jag tittar på honom, och sedan tillbaka på grodan.
“Vadå, är han värsta gangstern eller?” frågar jag. “Det är lugnt, han är typ en decimeter lång, jag kan ta honom om han bråkar”.
“Ta det lugnt, kompis!” fortsätter grodan. “Haft en jobbig dag eller? Vad heter du?”. Jag berättar vad jag heter.
“Kul att träffas, mannen! Har du missat bussen eller? Jag vet hur det är”. Fågeln petar mig irriterat på örat med näbben.
“Vi går nu, kom igen” tjatar han. Grodan ignorerar honom.
“Händer mig hela tiden. Asjobbigt. Jag brukar alltid vilja varva ner när det händer”.
“Vad menar du, vad gör du då?” frågar jag. Nu får han komma till saken.
“Du vet ju hur det är, kompis. Man blir liksom sur och så måste man vänta aslänge på nästa buss. Man vill ju göra något för att lugna ner liksom, tänka på annat” säger han och börjar rota runt i mossan.
“Vad har du där då, får jag se?”. Jäklar vad han svamlar, lägger jag till i tanken.
“Bara lite grejer jag brukar använda” han plockar fram ett par svampar ur en plastpåse. “Tänkte att du säkert ville ha eftersom du-“. Jag sparkar undan honom med foten.
“Du hade rätt” säger jag och vänder mig mot fågeln. “Vilken loser”. Han ger mig någon sorts blick och sedan klättrar vi vidare uppför klippan.

En promenad på ungefär tio minuter tar oss över en ås, glest bevuxen med låga tallar och ljung som breder ut sig mellan bara stenhällar. Himlen är oförändrat grå, och bara om man noga iakttar trädens knappt märkbara skuggor skulle man kunna ana att det börjar skymma. När marken sakta börjar slutta nedåt igen byts tallarna ut mot allt högre granar. Efter att ha suttit stilla på min axel i ett par minuter bryter fågeln sin anklagande tystnad. Förargelsen över hur jag ignorerade hans råd om grodan verkar ha gått över, och han pekar nu ivrigt ut diverse landmärken i den allt tätare och mörkare skogen.
“Här fångade jag och min bror vår första groda” säger han och pekar på en mörk pöl mellan tjocka granrötter. Han ger mig en bild över skogen och dess invånares liv. Där bodde herr och fru Talltita. Där brukade gökarna ha feta fester långt inpå morgonen. Där under en sten hade hans äldre klasskamrater tydligen gömt vuxentidningar som de alltid skröt om inför de nykläckta ungarna. När de blev gamla nog att förstå vad som faktiskt var så spännande hade de försökt leta efter dem, men ingen hade hittat dem. Det är tydligen inte bara människor som håller sig inomhus framåt vintern, för trots alla de släktingar, vänner och bekanta som omnämns i historierna stöter vi inte på en enda själ. Mina fotsteg är nästan öronbedövande jämfört med den tystnad som omger oss, och endast bryts av kvistar som knäcks och fågelns allt ivrigare berättande. Och fågelkvitter. Mitt i all tystnad hörs plötsligt fågelkvitter.
“Är det någon du känner?” frågar jag. Fågeln reagerar inte. “Hallå?”
“Nja, eh… Jag vet inte riktigt” svarar han till s**t. “Det är inget viktigt. Ta höger här förresten”.
“Höger?” frågar jag förvånat. “jag trodde du sade att vi skulle följa bäcken tills den delar sig”.
“Jag tänkte fel, det går snabbare här” svarar han snabbt. Jag följer instruktionerna. Vi går fram och tillbaka under de höga granarna. Den andra fågeln, eller vem det nu är, fortsätter kvittra bakom granarna. De lågt hängande grenarna river mig i ansiktet när vägen blir slingrigare och slingrigare, och jag instrueras att ducka mellan granarna som bildar ett svårforcerat snår.
“Ta höger igen här. Tror jag.” Fågeln tittar sig omkring, över den ena axeln och sedan den andra.
“Du menar vänster? Annars går vi ju i en cirkel” påpekar jag irriterat.
“Nej, jag är rätt säker på att det är hitåt. Det ser nästan likadant ut överallt här men jag borde hitta”.
“Driver du med mig?” utbrister jag och pekar på marken med båda händerna. “Det här är ju mitt fotspår från en kvart sedan. Det var ju här din brorsa satte ett jävla granbarr i halsen, eller något”.
“Jag vet inte!” säger han. Kvittret i bakgrunden är oförändrat. “Det är svårt, det är inte mitt fel…” häver han hur sig innan rösten brister. Han tittar nedåt och stammar. Med all självbehärskning jag kan frambringa lyfter jag ned honom från axeln och sätter honom skakigt men varsamt på marken.
“Vet du, jag tror jag hittar bättre själv. Jag vet inte vad ditt problem är men om du tänker fortsätta gå i cirklar får du göra det ensam” ryter jag. Jag vänder på den lilla klack mina gympaskor har och marscherar iväg. Min jacka fastnar i en gren, och efter att ha skällt ut och slagit trädet, insett mitt misstag och blåst på mina ömma knogar knäcker jag istället grenen, sliter jackan åt mig och går.

Först när mina tankar klarnar inser jag att fågelkvittret tystnat. Jag verkar ha gått tillbaka till sluttningen där den glesare tallskogen möter granarna. När jag stannat kommer kylan sakta krypande i fingertopparna, men jackan håller åtminstone ryggen varm när jag lutar mig mot en skrovlig klippa och kör ned händerna i fickorna. Det är skymning nu, och granarna är svarta siluetter mot himlen. Molnen har skingrat sig en aning och blottar en blek, blå färg som blir alltmer lila ju längre jag blickar upp mot den. Enligt klockan är det lite drygt en timme tills bussen går, men jag har ingen lust att ta ställning till den informationen, utan fortsätter stirra ut över trädtopparna. Jag vet inte om det gått två minuter eller tio när något plötsligt rör sig i ögonvrån. En kolsvart varelse kommer glidande genom luften och slår sig tyst ned bredvid mig på klipphällen. En kråka, konstaterar jag i samma stund som denne plockar fram ett litet rödvitt packet ur fjäderdräkten, tänder en cigarett och lutar huvudet tillbaka. Under ytterligare en kort stund står vi så, båda frånvarande iakttagande de flyende molnen. Han drar sakta ett bloss till, och så ännu ett. Jag rullar med huvudet fram och tillbaka över klippan, plockar bort ett barr som fastnat i jackärmen.
“Du har träffat min brorsa, fattar jag” säger han till s**t. “Hade ni trevligt?” Jag vänder mig om och ser på honom. Han stirrar fortfarande rakt ut i luften, tittar inte ens ned när han tar fram en ny cigarett. Ett gammalt ärr sträcker sig över näbben och ned under ögat, noterar jag.
“Han med stövlarna?” frågar jag. “Är han din bror?”.
“Yes, det är han” svarar kråkan. Jag fortsätter stirra. “Jag är adopterad” tillägger han innan jag hinner påpeka den uppenbara skillnaden i både färg och storlek mellan de båda bröderna.
“Ja, jag har träffat honom. Han visade mig vägen till busstationen, men sedan blev han arg eller något” förklarar jag. Kråkan vänder huvudet mot mig en aning medan jag redogör för hur vi gick över myren, hur han hade undvikit att tala med langargrodan, och hur vi sedan gått i cirklar och skilts åt i granskogen.
“Han är sådan. Jag vet inte riktigt när det började, men han har slutat hänga med päronen söderut, och han snackar inte med folk på samma sätt längre. Inte med oss i alla fall” berättar kråkan. Det blir tyst i några sekunder. “Andra säger att han bara är tystlåten av sig, men han var inte så förut. Jag vet inte, det kanske bara är sådant som förändras med åren, men jag tror han är rädd för något”. Kråkan tystnar. Plötsligt minns jag.
“Jag hörde en annan fågel när vi var i granskogen” den lät såhär, säger jag och visslar.
“Svartmesen. Hon hänger nästan alltid där nuförtiden. De brukade vara nära”. Stjärnorna speglas nu klart och tydligt i de svarta kråkögonen. “Jag tror egentligen stackarn är lika rädd för brorsan som brorsan är för henne nuförtiden” säger han fundersamt. Det klickar till i mitt huvud.
“Du” säger jag. “Tack”. Jag vänder mig om och går. Skuggan av ett minne far genom mitt huvud, men när jag tittar tillbaka är både det och kråkan redan borta. Sedan rusar jag iväg mellan tallarna.

Vid andra sidan av åsen är det tomt, tyst och mörkt. Det enda som hörs är det dova ljudet när jag sätter ned foten på ett stenblock efter att ha klättrat ned för branten. Vid första anblicken verkar här inte finnas en själ.
“Skogens narkotikarotel här, alla här som säljer illegala skogsdroger till fabeldjur och förvirrade tonåringar, kom fram med händerna ovanför huvudet! Vi tvekar inte att skjuta!” ropar jag. Inget svar. Antagligen är det väldigt uppenbart att jag varken har vapen eller förstärkning, inser jag. Jag kommer på en ny idé.
“Haha, jag skojar, bror! F**k aina alltså, jävla kapitalister ju. Är det någon här som becknar toppisar i orten eller, jag är astrött efter allt hundvaktande jag gjorde i lördags, vaktade fan tre stycken samtidigt. De fattar ju inte hur svårt det är att klara sig som ungdom i det här marxistiska jävla borgarlandet, jag är fan värd att unna mig!”. Genast hörs ett prasslande ljud i mossan. I samma stund sätter jag mig på huk och tar av mig ryggsäcken.
“Tjaba! Hur är läget, kompis?” börjar grodan. Jag stoppar ned honom i väskan och ger mig av.

Först när jag når granskogen igen inser jag att jag inte vet hur jag ska hitta fågeln igen. Kråkan är försvunnen, så honom kan jag inte fråga. Tanken hinner dock inte bekymra mig särskilt länge, då jag plötsligt ser honom komma lommande i skogsbrynet. Han vänder genast bort huvudet när han får syn på mig.
“Hej! Sorry för att jag var arg förut” säger jag. “Jag ska lära dig en grej”. Jag plockar fram grodan ur väskan och sätter ned honom på marken medan han häver ur sig allehanda svordomar.
“Den här killen vill köpa av dig” säger jag till grodan och pekar på fågeln, som ryggar tillbaka och ser på mig med en förskräckt min.
“Eh, tjaba! Hur är läget, kompis?” utbrister grodan, som genast verkar glömma sin indignation.
“Vad håller du på med?” frågar fågeln gällt och ser upp på mig i panik.
“Ta det lugnt. Tacka nej till honom” instruerar jag. Fågeln vänder sig nervöst mot grodan, som från någonstans redan har plockat fram en plastpåse med något brunt och skrynkligt i.
“Jag… Jag ska inte ha något” stammar fågeln.
“Ta det lugnt, mannen!” fortsätter grodan. “Du verkar nervös, jag vet vad som brukar lugna mig när jag är nervös!”. Grodan är inte helt kolugn själv, men det verkar bara vara jag som lägger märke till det. Fågeln tittar åt alla håll förutom framåt. Han stammar.
“Jag skulle… Jag skulle precis gå… Bråttom…” klämmer han ur sig. Jag blir irriterad.
“Skärp dig, be honom dra bara! Bryr du dig verkligen om vad han tycker?” ropar jag.
“Men vad ska jag säga då?” piper fågeln.
“Visste du att forskarna har bevisat att det faktiskt är mindre farligt än vanlig starköl?” försöker grodan.
“Säg bara vad du vill säga!”. Vid det här laget skriker jag nästan.
“Jag… Gå härifrån, dumma knarkare! Skyll dig själv när du dör av cancer! Lämna mig ifred…!” vrålar fågeln, så högt som en mycket liten fågel kan vråla. Mer får han inte fram innan rösten spricker i ett målbrottsgnäll, men det verkar ha varit nog. Grodan tystnar irriterat.
“Okej då, synd om dig. Jag som bara försökte vara schysst, men du behöver ju inte lyssna” muttrar han surt, vänder sig och går. Ur bakfickan tar jag fram en vikt femtiolapp och ger till honom. Han sliter åt sig den, stirrar mörkt på mig och sparkar mig på foten. Jag känner inget, för han är en groda. Innan han försvinner bakom en stubbe vänder han sig mot fågeln.
“Du ska vara tacksam, den där snubben gjorde dig just en jäkligt stor tjänst. Och jag med. Varsågod, och hoppas bjärven tar dig”. Sedan är han borta. Det sista jag ser är den blå kepsen försvinna bakom stubben. Kepsen med orden “Brännås Bike Fest ’96” på.

Vi står vid ett dike i granskogen.
“Hur känns det?” frågar jag. Fågeln skrapar omtänksamt bort lera från stövlarna.
“Det känns… Bra. Faktiskt” svarar han. En kort paus följer. “Han blev inte så arg som jag trodde” fortsätter han sedan. “Eller, han blev ju arg, men det kändes inte farligt, eller rättare sagt så känns det bättre än jag trodde, inte för att det känns bra, men… Förstår du vad jag menar?”. Jag nickar.
“Jadå. Jag har också känt så. Det är skönt” svarar jag. Fågeln ler, och vi står tysta en stund.
“Vad är klockan förresten?” frågar han sedan. Jag hade fullkomligt glömt bort bussen.
“S**t, det är bara tolv minuter kvar!” utbrister jag när jag tittar på displayen.
“Det är lugnt, stationen är precis här borta” svarar fågeln. “Förlåt förresten, för att jag vilseledde dig tidigare” lägger han hastigt till.
“Jag tror jag förstår. Det är där borta hon håller till, va?”. Han tittar på mig förskräckt. “Svartmesen. Jag träffade din brorsa” förklarar jag snabbt.
“Jaså… Ja” säger han. “Hon brukar vara där. När det är sol sitter hon på taket till busskuren”.
“Vill du gå dit?” frågar jag. Han rycker till.
“Ja, jo… Kanske?”. Han blir nervös igen, men jag ser i hans ögon att han förstår.
“Det är lugnt, du behöver inte göra det nu. Gå hem och vila eller något, men gör det snart. Helst nu i veckan” svarar jag.
“Imorgon” säger han.
“Ännu bättre”. Jag gör tummen upp. “Kan du i alla fall gå med mig till vägen?”
“Javisst, absolut! Följ mig bara” säger han och vänder sig hastigt om.

Vi vandrar genom granskogen, längs diket. Det är mörkt som på natten nu, men ovan träden skymtar en dunkel, lila himmel. Jag ser till och med en stjärna. Fågeln ser en till. Då ser jag en tredje. Tystnaden breder ut sig omkring oss, men den är lättare än förut, och bryts utan minsta ansträngning när vi skämtar och räknar stjärnor. Omkring oss skiner ett svagt men stadigt ljus, inte synligt men ändå varmt och ivrigt, när det genomtränger skogen omkring oss och fyller den med liv. Inom några minuter ser jag en glimt av vägen mellan granarna, och strax är vi ute ur skogen. Diket delar sig och följer vägens sida åt båda hållen. På andra sidan står den svarta, rektangulära silhuetten av busskuren, stor och väldig och tyst. Fågeln vid mina fötter står och trycker vid kanten av diket, stirrar tveksamt ned på gruset, leran och de torkade vattenväxterna på botten. Blicken vandrar upp längs kanten, mot vägen på andra sidan och sedan upp på mig.
“Bussen kommer när som helst. Jag vet inte hur bra hörsel du har, men jag hör den redan”.
“Tack”. Jag tittar bort längs vägen, och sedan tillbaka ned på min vän. “Hur gör vi det här avskedet då?” frågar jag. Fågeln ser fundersam ut.
“Låt mig försöka” säger han. “Jag ska bara formulera mig rätt…”. Tre sekunder går.
“För det första, tack för att du hjälpte mig. Jag har fått mycket att tänka på nu. Tack. För det andra var det väldigt trevligt att träffas. Det är inte många som går av här på vintern, och det är inte direkt rusningstrafik här på sommaren heller. För det tredje… Jag hoppas vi ses igen, inte för att låta klängig, men…”
“Jag med” inflikar jag. “Det lär vi göra. Jag har inget tal förberett heller, men kan jag säga ‘detsamma’ till allt det där du sade?”
“Absolut” flinar fågeln till svar. “Och för det fjärde förresten, varsågod. Du är ganska smart, men du hade varit chanslös här i skogen utan mig”. Vi skrattar så högt att jag nästan inte hör när bussen kommer körande mot hållplatsen. Jag hoppar över diket och landar på andra sidan med god marginal. När jag vänder mig om tror jag för en sekund att fågeln är borta, men sedan tittar jag ned. Han är ganska liten, faktiskt. Sedd härifrån. Men hans röst innehåller stor glädje när han ropar:
“Ha det bra!”. Jag vinkar.
“Vi syns!” svarar jag med ena foten på trappsteget. “En dag!”.

Självklart får jag den bästa fönsterplatsen. Bussen är ju helt tom, sånär som på jag och föraren. Bussen börjar rulla, och jag ska precis stoppa i hörlurarna när jag får syn på något utanför fönstret. I det svaga skenet från den långa raden av bussfönster, alldeles intill vägen, står en liten fågel och trycker vid vägkanten. Den är svart på huvudet med en vit fläck på nacken, och tittar oroligt ned i diket. Samtidigt som ljuset från det bakersta fönstret sveper förbi tycker jag mig se hur fågeln vänder blicken uppåt, mot den djupa granskogen på andra sidan, innan det enda jag till s**t kan urskilja i mörkret är stjärnorna ovanför busskurens tak. En dag.