Prolog

The prologue. Narrated by the main character, it connects to the climax of the novel which will come later.

Jag är Nicole, huvudperson i den här berättelsen och därför får jag ordet nu, okej?

Fint, då slutar jag bryta den fjärde dimensionen, och berättar istället om vad som hände då jag gjorde det där väldigt stora misstaget, som du säkert inte har hört talas om.

Så här ligger det till.

Det är något som inte känns riktigt rätt här.

Hela stället har en så… kall, ovälkomnande atmosfär.

Vid närmare eftertanke känns det faktiskt helt fel. Vad skulle jag egentligen här och göra?

Kanske kan jag fortfarande ta mig ut… jag vänder mig om efter dörren jag förut gick in igenom, men allt som syns är en ensam och mycket svag ljusrektangel på golvet, resten av dörren är höljd i mörker.

Då kommer jag på vad det var jag faktiskt skulle här att göra, varpå jag återigen vänder mig, bort ifrån dörren jag knappt kan se, och fortsätter smyga.

Genom korridoren, avsaknaden av ljus gör det väldigt svårt att se mer än en liten bit framför sig, och jag kan överhuvudtaget inte se något s**t på den.

Inga fönster finns det heller, men så är ju det här heller inte en sån plats, där det är tänkt att man ska se ut genom fönster, man ska inte tänka att det finns en annan värld där ute, med andra vägar att gå. Man ska Man ska inte tro att det finns något hopp. Gör man det så hör man inte hemma här.

Jag hör inte hemma här, det är därför jag smyger omkring här i korridoren, där det lilla ljus som finns får min skugga mot de låga väggarna, fastän den är suddig, att likna ett tunt träd, med distinkta, krokiga grenar.

Och varje gång jag passerar någon av dörrarna utefter den vänstra väggen hör jag ljuden, och de ger mig rysningar längs ryggraden.

Det är mekaniska ljud, surrande maskiner och metall, gnisslanden och dova dunsar, men också mänskliga läten; flåsanden, pustanden, kvidanden och ett och annat plågat skrik.

Jag vågar inte öppna dörrarna och se på dem som lider där bakom, och jag skulle inte kunna göra det även om jag ville; alla dörrarna är låsta.

Även de på högra sidan, men till skillnad från vänsterdörrarna så är det bakom högerdörrarna helt tyst.

Ur springorna under vänstra sidans dörrar kryper det ut ljus, och tittar man noga så kan man se flackande skuggor som rör sig där bakom. Runt högra sidans dörrar är det fullständigt mörkt.

Men de dörrarna har skyltar.

Jag har nu smugit ganska långt genom korridoren, utan att hitt något som verkar vara det minsta likt det jag letar efter.

Jag stannar ändå till framför en dörr, en av dem på den högra väggen, och försöker förgäves urskilja texten på dess skylt.

Plötsligt känns det som om en kall vindpust drar förbi. Jag grubblar på hur en sådan lyckas infinna sig i en stängd korridor utan fönster, och jag märker inte fotstegen..

Tunga fötter som först släpar sig långsamt fram, tills dess ägare upptäcker mig där jag står, då går det avsevärt mycket fortare.

När jag märker det drar jag ett hastigt andetag; varför händer detta? Det är knappast första gången jag är här, jag är ju här varje dag, och jag har varit här i korridoren och smugit många gånger innan, att bli upptäckt var ju något som var bundet att hända förr eller senare, det var bara en fråga om tid. Och jag borde verkligen inte bli så rädd som jag blir, jag borde ha varit beredd på det här…

Men det är jag inte, och jag gör mig beredd att fly.

Men det är för sent.

Mannen med de tunga fotstegen har redan sett mig, och nu kommer han rusande emot mig samtidigt som han med mörk och ilsken röst ropar ”Hallå där! Du! Vem är du? Vad gör du här?!”

Det där gick ju inte så bra.

Jag förslår att vi förflyttar oss några veckor tillbaka i tiden, till den dagen då det började på allvar...